Jag satt bredvid min mamma vars hand var varm min var kall
jag kände mäktig, tomhet för alla gånger, jag gått förlorad
svikits framför livets nöje
räddslor
Gråter mig till sömns för det mesta
Tygen får inte åtskiljas vid fönstret
Ljuset ska inte släppas in
det gick mig förlorat med dagarna av väntan på reversion
psyket kan inte räddas från sitt blodvite endast döden kan bli en utväg

Du är ett med universum, han en gång sa.

Det finns inte hjälp för den som gått vilse med sitt vrede och plötsligt finner sig på toppen av argsinthet
Gick under jord med henne,
mig
Hon i spegeln Jag brukade bara se på,
för världen blev mycket liten nu.
Täcket fick hon begravas under med sitt stimmiga rastlöst, hjärta för nu var det kört.