Jag är en djävulens larv
som letar efter
kokongens kyrkotempel,

puppans pelarkomplex,

där jag kan förintas,
förvandlas och offras
till en fjärilens ängel

som flyger
förenad med Gud.

Men just nu är jag en larv
som kryper och krälar
i väntan på längtan
att fylla mitt väsen

med ljuset jag jagar
under ensamma dagar
i jordens dunkla sken.

Portarna står öppna
och ljuset lyser mäktigt,

men jag beundrar blint
och letar efter entrén,

fast jag redan står och badar
i livets ljuva regn helt ren.

Sanningen som larven jagar
är fjärilen som redan är,

portarna står vida öppna
och templet är redan här.

När molnen sedan skingras
mitt på timmans ljusa dag

så hittar larven pölen
och super in ljuset

som lyser bland gruset
och smutsen som är jag.

En drucken filur,
vilsen och törstig i en oas,

fastän vattnet porlar
längs sina regnets vägar

vågar inte jaget vada
fram till sina lyckoängar.

Bron bugar över bäcken,
men mina larviga fötter

har grott envisa rötter
som vill stanna kvar.

Bland floder och fall
faller jag ned i ett svall.

Bland fall och floder
faller jag ned i jorden.

Egopuppan kläder
väder efter vingar,
letar efter vida strängar
att veva väven upp i skyn.

Men när han väl blickar bakåt
ser han kroppen kräla fram i dyn.

Han är demonen
som vill fånga solen
i sin famn,

men måste först
smaka påskens lilja

och inför tvillingen i vattnet
dränkas för att väckas

och återfödas
med sin verkliga vilja.

Solen velar inte
inför gryningen,
allting tar sin lilla tid.

Det är inget vekt solkors
som stöttar vagnars färd
över rymdens vintergata.

Det är en lärd källa
som får allting att välla fram.

Att växa nya vingar
är värd den värk och dyra frid
som puppan åter bringar
till vårt nya underbara liv.

Själen tar sina nya form
när vingarna bär
i den tunga luften.

Det är förvandlingen
vi alla står inför,
metamorfosen.