När jag var liten trodde jag att det var något med vuxna, något speciellt.
Det kändes som livet skulle vara på ett annat sätt då, mera originellt.
Jag blev lite äldre, men det tog sådan tid, där på mitt nöjesfält.
Mitt alldeles egna fält, alltid så säkerställt.
Sen hände det något. Något som ändrade på min syn.
Jag var inte lika säker längre, liksom på min livssyn.
Det började bli suddigt, nästan orubbligt.
Jag insåg då, att det var så det skulle vara, det blev liksom det enda glasklara.
Det var komplicerat det skulle kännas, det var det enda som kunde erkännas.
Att vara vuxen var tydligen tråkigt, jämt tvåspråkigt.
Man tyckte det ena och det andra, samtidigt som man inte gillade varandra.
När jag var liten trodde jag att det var något med vuxna, något speciellt.
När jag nu är vuxen, förstår jag det på riktigt, allting ska jämt vara så viktigt.
Vad händer om man inte inte så tycker? Då hamnar man i utkanten med andra som samtycker.
Att vara vuxen var inget för mig tydligen, så jag återgår till att vara ett barn slutligen.