så i eftermiddagsljuset, inget särskilt händer idag, det luktar vinter, allt är kallt och vitt och rykande, Tågaborg är en stadsdel som tröttnat på sig själv, en äldre dam som går med böjd rygg genom årstiderna och blir allt mer likgiltig men som lever upp under vissa ögonblick när ljuset ligger precis rätt, som om solen klädde av hennes kläder och blottlade hennes barnsliga ansikte, kanske är jag lycklig idag men jag vet inte, jag tänker inte ens på den yttersta, hon som verkar underbar och full av tomhet, det är eftermiddag och jag dricker grönt te, på gatan står en droska med hästarna fulla av järn, de berör mig inte längre, som om de alltid har stått där, tills de tystnade och blev en sång av frusen kärlek, jag sätter mig i vardagsrummet under kastanjeträdet, jag tycker mycket om de gulnade, spröda arken mot fingrarna, det är som om jag lever, mitt ansikte alldeles ljust av mörker, är jag försjunken på botten av orden som i en sarkofag, på gatan skäller en hund, och jag erfar subtila rysningar av välbehag. hur den kan vara så död, och tom och full av liv, jag måste till Norra porten och hämta ut ett paket, jag tror att det är spelet till F som har kommit, och det är som om dagen har legat och väntat på mig, som om den alltid har stått som en ljus byggnad bland skuggorna och väntat, och jag behöver inte älska något, eller vara något, och jag vet inte om jag vill vara här eller någon annanstans, kanske i Brasilien och lära mig portugisiska, eller på Island och ta långa promenader vid vulkanerna, kanske räcker det men stol att sitta på och begrunda hur Helsingborg brinner av sin egen tomhet. fåglarna har frusit fast i ljuset, de ser eldhärjade ut av vintern, jag tänker på dagar som förlorat sitt fotfäste, hur de går som vackra beduiner genom öknen med väskorna fulla av nattluft, där inte solen längre är mörk och saknar betydelse. det är lytt i lägenheten och man kan höra grannarna i trappen, kvinnan mitt över är över 60 år men jag får känslan av att hon stannade upp en gång i tiden, är hon en sextonåring med åldrad hud och bruna tänder. utanför dörren kan jag höra hur de kommer och går, gräver med händerna i fickorna av jord och åderbrock, lyckliga av sin egen olycka vandrar de som skuggor av ljus över fälten. när jag hämtat ut paketet måste jag till affären och handla mat, ljuset har frätt upp gatorna som ligger intill huset, de vita villorna på andra sidan vägen ligger oberörda av himlen, i de tomma, nakna rummen står åskledarna och väntar på sina liv. jag vill ingenting, det är så mycket jag skulle vilja göra, åka till någon tågstation och titta på människorna som står orörliga på perrongen, eller skaffa en hund, eller gå på rundvandringar genom fabrikerna och äta lunch med direktören, som med verkliga hål i sina ögon älskar silverfaten och fåglarna av formalin som ligger uppdukade på bordet, jag tycker mycket om doften av vinter, det är som om kölden ryker av hetta, när jag kommer ut på Karl X Gustavsgatan så går jag mellan stammarna i bokskogen, där sitter de döda på nakna stolar av morgonljus och deras andedräkt ryker som fabriker i mina öron, ångesten är tyst och stilla som en levande staty, och inte ens kråkorna plågades längre av lugnet,