som när man ledsnat på språket, som om det är en järnvägsstation vid stadens utkant, och jag sitter där i en blå fåtölj hela dagarna och väntar på godståget fyllt med nattluft som aldrig kommer, och allt som återstår är hornhinnor, genomträngda av vintern, det fanns en tid i vilken jag doppade mina sår i dina händer, hur du fick dem att lysa och öppna sina ansikten mot underjorden,
i alltings synlighet återstår bara det osedda, som ett järnvägsspår slingrar sig in i tunnlarna, hur tystnaden skär snitt i händerna tills de öppnar sig som elyseiska fält, hur mörkret är det sista rummet där vi kan se varandra, som om språket är ljusdioder vi har förstört för att kunna höra oss själva,
för att genomlysa min sorg använder jag dina ögon, och din hud, vänder ut och in på allt, återställer stjärnorna till friare matriser,
i sjukdomen kan vi gestalta oss inifrån som underbara hjortar,
i andetaget - meteorer som slår sönder kroppen till illuminerade kartor, bara ytterligare en natt där tågrälsen smälter, språket som blir strömförande när man rycker upp rötterna ur staden,