ja, att vara ingen, i den gamla lägenheten vid Vikingsbergsparken, som är en svart lunga, en skugga som andas in den fuktiga luften, att sitta på en stol i ett naket rum där atlanten breder ut sin skugggrå yta. och minnesbilderna från öarna, från årstiderna som varit är eterneller som hänger i taket, vittrar sönder i takt med att gryningsljuset faller in i rummet, en vinter när Helsingborg inte existerar, är grå lasarett, verkliga fabriceringar, hermetiskt tillsluta kammare. och ögonen söker sin frihet någon annanstans, vilar blicken bland molnen, ja, dessa dagar i januari som är långa korridorer mellan ingenting och ingenting, ur henens sköra, kalla händer faller drömmarna som osynliga nattskärror, rör sig obehindrat över kalfjällets stillsamma skymning,
att inte vara någon och upptäcka hur det man skriver sönderfaller, som om fragmenten är isotoper, diffusa polaroidbilder där radiumkällorna susar av liv, det omöjligt möjliga i att skriva. Helsingborg är en våt, gammal hund som har gett upp och lagt sig i ett hörn för att sova, hur husväggarna och gatorna både är flyktiga som rök och beständiga som granit, som om allt är projektioner, färger som rinner längs antiseptiska dukar, och mina ögon försöker samla upp de döda gråsparvarna från marken och lägga dem i en säck. och sedan de långa promenaderna genom de litterära landskapen, dikterna där fåglarna diar sjukdomen vek och tärd, Orons bok i nattlampan är clementindrömmar utan några urverk, lyser dagen till en behagfull skulptur av aska,