Många intressanta samtal,
som de mellan Rumi och Shams,
som de Dylan velat ha med Guthrie,
svävar oförverkligade
mellan Saligia och mig;
offer för min heliga vrede
över Saligias oförmåga
att konfrontera sin rädsla
som lagt ut hans avväg
åtminstone från den dag 1971
då hans sagodrottning Camilla,
med solida krav
på livets handfasta in- och utlevelser
lämnade honom oförmögen
med sina fängslade känslor
bestrukna med smält bly
och ögonen alltför öppna
vid bruset av ån
i 1800-talshusets centralt belägna ålder
i Skitköping

I sin 2023 bokbonade
och musikstaplade minimala håla,
djupt inne
i den sekulära domedagskatedralen
på höjden över det brutala slamret
från T-banespåren
och bruset från genomfartsleden
i Danderyd,
förgås han i sin inavlade skräck
för nära nog allting, glödande
i sitt eget falnande,
därmed åstadkommande det krymplingskap
han så djupt fruktar och föraktar

Saligia drunknar i föraktet för sig själv,
som en villgången kviga
som gått ner sig i en gödselbrunn;
ungdomens tankar
om en helt annan framtid
vilande å Saligias vägnar
i mina dagböcker från 60- och 70-tal,
likväl som i inläst skick
på 153 välartikulerade CD-skivor
och i det mystiska Molnet,
såsom Proust skulle behandlat sitt material,
om tekniken funnits