springandes i skogen
och syret är nu moget
du plockar andetag
från allt dött buskage
isigt och krispigt
levandes i dig
du har världens is i magen
fryst i din isblåhet

du springer samma runda
när tankarna står still
jag minns när du berätta
hur allt just stod till
jag sprang aldrig i kapp dig
men jag undrar ändå
om isen gjorde nytta
om du hann i kapp din vår

springer du än
tills du känner syrebristen
på morgon-, kvälls-
och självmordskvisten