Charlotte hade läst en bok hon inte stort begrep sig på.
Som ibland förut bestod boken av en roman samt två
korta noveller längre bak i boken. Efter den större och
längre romanen. Varken i romanen eller novellerna
framgick det med

någon vidare klarhet, varför boken fått den titeln. Men
den drog till sig en del läsare. Kan ha berott delvis på
att böckerna, vilka skrivits under pseudonym, brukade
ha först just en roman och så ett antal sidor i slutet av
boken ägnade åt antingen

en längre novell eller två något kortare. En del manus,
oavsett vad de sedan mynnar ut i, en bok, en pjäs, en film...
brukar ha någon sorts inbyggd klurighet för läsaren att
aldrig få något egentligt svar på, om det ens finns något.
En del människor

som läst författarens alster, ett eller flera, kunde påstå sig
'ha löst gåtan', dels romanens namn eller handlingen i
någon av berättelserna i boken. Bara för att verka märk
värdiga kanske. Eller så trodde sig en läsare 'sitta inne
med svaret', bara att den ville

verka lika mystisk eller hemlighetsfull som boken själv.
Säg, visst är det väl irriterande att läsa om ett mysterium
en själv inte vet svaret på. Fast, har jag tyckt mig märka,
en människa kan bli minst lika irriterad på att faktiskt
tro sig ha fått veta svaret.

På egen hand eller genom att någon berättat om saken.
Det vill säga när svaret framstår att vara ungefär som i
den där gamla novellen om Sherlock Holmes. Eller en
detektivhistoria där det är omöjligt att veta vem eller
vilka som ligger bakom

ett mysterium. Motivet och vem som är skyldig. Fast jag
är faktiskt bekant med en person som har den irriterande
ovanan att i stort sett alltid kunna komma med ett svar
och det brukar dessutom vara korrekt. Charlotte är förstås
en av mina bekanta

och hon har som sagt läst böcker av en författare som
skapar just den där känslan hos läsaren, att här ligger
en hund begraven. Charlotte pratar med mig om allt
möjligt som hon har tankar och känslor kring. Jag får
ibland känslan av att hon

bara vill stjälpa över det på mig, för att slippa ha den där
'hemligheten' för sig själv att som gå omkring och bära på
som ett eller annat ok. Men ibland får jag även känslan av
att jag kanske kan ha 'svaret på gåtan', om vi bara talar om
saken. Fast det är förstås mest

hon som talar förstås. Hon bad mig läsa just den där boken
'Den svarta nian', och nu är det jag som undrar om jag har
svaret någonstans 'mitt för näsan' på mig. Bara att det som
gäckar mig och kommer att 'dyka upp', när jag minst anar det.
Nu har jag faktiskt börjat

läsa de där böckerna som samtliga är just rena mysterier
och jag har på känn att en vacker dag kommer jag att tycka
något i stil med 'jaså, var det egentligen inte svårare än så?'.
Men än så länge är jag bara lätt irriterad över saker och ting
som inte har just med de där

böckerna att göra, utan fastmera en sorts till synes enkla
mysterier i vardagen. Som exempelvis det där du vet... ...
bara att du kanske inte tänkt så noga på saken, eller så tror
du dig veta något jag inte vet, än. Men du berättar det förstås
då. Och kanske även just för mig.