...för det har mamma sagt.
Att jag har rättigheter.

Hon har visserligen talat något om skyldigheter även.
Men då var jag nog redan 'i min privata sfär'.
I själva verket är jag inte lligent.

Jag har ibland fått höra den ledande frågan från en annan människa, varpå jag förstås replikerat.
Andra människor tänker det bara, de säger det inte.

Inte för att såra någon, utan för att det kan utdömas rätt omgående och mera framträdande repressalier då.
Tror de i alla fall.
Men eftersom jag är dum nog att säga saker, så tycker den andra människan synd om mig, istället för om sig själv.

Och det är alldeles som det skall vara.
Det har ingen någon som helst nytta eller nöje av.
Att någon tycker synd om en själv.
Gör de det i alla fall.
Ja, då är det förstås 'synd om dem'...