Det finns alltid stycken hos 'kända' personer som skrivit och kunnat få gehör för sitt sätt att skriva, där en del texter varit sådana att en själv gärna 'hoppar över dem'.
Och så bör det ju även kunna vara, för det är omöjligt att göra bara 'gott' jämt ständigt.
Även om en snickare eller städare till slut 'bara kan göra bra ifrån sig'.
Så finns nog 'dåliga dagar' för envar människa, oavsett möjlig kompetens.
Så är det även den där 'tröttheten' på att alltid bara göra 'bra ifrån sig', hela tiden.
Som spela piano med perfekta stycken för en möjligt konnässör.
För det 'vet' man ju, inte alla har chansen att söka höra eller se det som skulle kunna vara perfekt.
En själv kan ju tycka att 'enda sättet' att upptäcka 'kvalitet', är om en själv upplever 'kvantitet', där den så kallade 'kvaliteten' skulle kunna komma att 'sticka ut'.
Själv är jag förstås på en gång såväl för som emot resonemang, eftersom jag både håller med och inte.
Nästan vilken 'talare' som helst.
En sak som är rätt typisk för skapare av något är när 'publiken', inte verkar uppskatta ens försök till yttringar.
Oavsett konstinriktning eller färdighet.
Det finns en sorts besvikelse och förväntan på att publiken alltid skall uppskatta 'de sköna konsternas uttryck'.
Men det är samtidigt lite 'förmätet' att vilja 'slå delar av publiken i huvudet' med en föreställning eller ett galleri av utställt material.
Det är ju ändå så att jag kan tycka 'vad jag vill' om de upplevelser jag själv har.
Det upplevda behöver inte vara 'dåligt' för alla.
Bara att det kan vara 'brett' eller 'smalt', uttrycket och intaget av upplevelser.
Det finns ingenting, utom producentens egen inställning, som 'tvingar' någon att säga att 'verket' är 'önskvärt' eller 'av god kvalité'.
Så upplevelse kan även vara 'sådär'.
Hade det inte varit av just 'skiftande slag', som någon som upplever, hade det då 'smakat' en själv precis hela tiden.
Det är väl som att äta något och det är underbart, men jag vill inte precis föräta mig på det. För då är det ju bara till slut 'för mycket', av det goda.
Vart vill Hedvig egentligen komma med att tänka över huvud taget på det här väl ändå rätt väl kända sättet?
Kanske som titeln till den där gamla filmen 'En bro för mycket', att vilken upplevelse som helst, kan vara 'bara för mycket', eller till och med 'omöjlig' redan från början 'att ta in'.
Men det kan ju tänkas tilltala någon annan än Hedvig, just där och då.



(Hedvig, som är en fiktiv person, heter i själva verket något annat.
Som tur är så är det nästan ingen som har just sådana här tankar och känslor.
Men en text måste ju få ha sin frihet att tala ur hjärtat. Men texter, har det visat sig, lever ofta sitt eget liv och bara måste få, gå som sin egen väg, vad än en pennförare kan ha för egen vilja.)