Nedanför honom ligger staden gömd under en kappa av tjock, mjuk snö. Kylan är behaglig, nästan smeksam, och långt ovanför har natten vävt sitt nät av stjärnor att fånga mörkret. Det är bara en av gatlyktorna på hela kullen som fungerar, resten av parken är becksvart. Han ser upp. Försöker gissa vilken av ljuspunkterna hon befinner sig i, vilken av dem som snart skulle försvinna i det kvävande mörkret. Det finns så många. Så små, till synes så nära varandra. Fingrarna kramar om ett gammalt fotografi i en ficka. Små glödande korn av sand, så många av dem bara ekon. Hon är där nu; en stjärnseglare på ett hemsökt hav. Förlorad i den tunna skärva mörker som skiljer en stjärna från en annan. Han sliter bort blicken från himlen. Nedanför kullen ligger staden och dess ljus rinner över snön. Han tar upp fotografiet ur fickan. Hon sitter i hans knä med ett glas öl i en hand och den andra på hans axel. Hon ler brett och all hennes värme och skönhet ligger i hans hand. Bakom hennes nakna axel går solen ned bakom Pragborgen. En vecka innan hon blev antagen. Nu är hon död på alla sätt utom det fysiska. Tid och avstånd har svalt henne, hon kommer inte lämna den där lilla skärvan mörker. De kommer aldrig mer att dricka öl vid Vtlava, på baren bredvid Karlsbron. Långt nedanför glöder husfönster åtskilda av en tunn gräns mörker.