När jag var positiv, glad och igång i min bipolära mani så var jag populär och inne som aldrig förr. Livet lekte och folk hörde av sig och ville umgås och göra saker. Jag var så social, verbal, intelligent och kreativ trots att jag var halvgalen, skrev en diktsamling i förbifarten.
Livskänslan var gasen i botten ständigt och folk älskade mitt engagemang och min bländande spiritualitet. Livet var en härlig lyckodröm och framtidsplanerna briljanta.
Detta rus hade fört mig in i himmelriket.
Att jag befann mig i ett luftslott hade jag inte en aning om.

Sakta men säkert så växlade dock manin till en bråddjup depression kombinerad med en hiskelig gränspsykos. Jag visste plötsligt inte vem jag var och den sociala kretsen blev stum och förvirrad och vissa röster tyckte att jag skulle ta mig samman och rycka upp mig.
Jag satt i källaren bredvid värmepannan i kolmörkret i ett halvår och hörde tydligt hur
min telefon upphörde att ringa. Också på Facebook förmanade man mig att försöka
vara glad. Jag satt som gjuten i betong i en sjukdom som skördar människoliv i världen och endast mina katter Frans och Sigrid brydde sig om och älskade mig. Min diktsamling fick lysande rescensioner men jag satt alldeles likgiltig och apatisk och lyssnade på sjörapporten vilket dämpade känslan av total overklighet något. Jag visste inte att jag var bipolär och gränspsykotisk och psykiatrin skrämde mig med sina skräckhistorier.

En måndag i början av mars så sjöng en talgoxe att det var hög tid för mig att må så där bra igen. Olof Palme hade just blivit mördad vilket triggade igång en extrem mani och livet var rockNroll igen. Ryktet spred sig att jag var igång igen och folk kom med presenter på min födelsedag och alla jublade och trivdes.
Att jag inte riktigt befann mig i verkligheten var det ingen som märkte när vi euforiska dansade oss genom natten mot en fantastiskt underbar morgondag.