Det är nionde gången som jag är inlagd på några år. Avdelningen doftar förhastade slutsatser och akut brist på resurser. Mina medpatienter och jag är programmerade till
att röra oss mellan våra rum, rökrummet och TV-rummet. Jag är så deprimerad och gränspsykotisk att jag inte orkar klaga längre, ligger i fosterställning i sängen och ångrar att jag föddes en gång och bannar mig själv för att jag inte har vågat ta livet av mig för länge sedan. Personalen kommer aldrig och frågar hur jag mår. Jag är feldiagnosticerad igen. Bipolär sjukdom är svår att ställa. Jag skulle behöva en grundlig genomgång och utredning men i Sverige värderas inte psykiskt sjuka personer så högt. Det finns som vanligt inte pengar tänker jag när jag kliver in i rökrummet där atmosfären är lika ångestladdad som i Dantes Inferno. Det är middag snart och skötaren Kent har klivit på sitt pass vilket innebär ett klart skinande ljus i mörkret.

Innan jag blev inlagd så hade jag ett otroligt maniskt skov i ett och ett halvt år. Strulade bort min bostad och blev hemlös för första gången i livet. Jag bodde i mammas lägenhet för hon hade brutit benet på en halkig trottoar. Varje morgon var jag hög som World Trade Center och jakten på pengar till alkohol började. Jag sålde mammas grejer och gick omkring på stan och drack cider euforisk, hänförd med känslan att jag var en utvald superstjärna.
Möblerade om mammas lägenhet en natt och blev vräkt av mina systrar så jag flyttade hem till min flickvän. Ja jag hade faktiskt en flickvän. Jag klättrade upp på taket och gick balansgång. Flickvännen tröttnade. Bodde hos min storebror. Jag snodde en massa saker på apoteket och blev ertappad. Åkte mellan två vagnar på ett godståg fyra mil norrut vilket var en härlig upplevelse. Pajade min ekonomi totalt när jag handlade på kredit och jag blev näst intill alkoholiserad. Det finns ingen sorg i en bipolär mani trots att den är väldigt tragisk.
Det är en liten jetmotor som är på i huvudet.
Jag blev väldigt ensam till slut. A-lagarna på Stortorget orkade inte med mig och trodde att jag gick på amfetamin. Världen var för liten för mig. Jag ville flyga rakt in i solen. Under några dagar i början av april så växlade mitt tillstånd till depression och gränspsykos. Det kändes som när World Trade Center kollapsade och allt blev surrealistiskt och kolsvart. Sjuksköterskan i ambulansen gav mig den första kärlek som jag hade fått på åratal.

Dem eminente skötaren Kent och jag sitter i korridoren och pratar om litteratur. Skönt att fokusera på något annat än mitt eländiga tillstånd. En medelålders nysvensk man vankar av och an i korridorerna hela dagarna. Kanske är han krigstraumatiserad? Kaptenen på skutan Doktor Jag Är Störst Bäst Och Vackrast berömmer sin psykiatri och berättar stolt att antalet suicid i landet faktiskt har minskat.
Ja men säger jag till honom ca 1400 personer tar faktiskt livet av sig per år i Sverige och det är en jävligt hög siffra. Att vara så pass deprimerad som jag är och gränspsykotisk är att vara tvungen att borra sig genom ett berg.
Jag märkte att Doktorn är bekymrad över min urballade situation bakom sin eleganta omnipotenta fasad. Jag vet att världen är ond till sin innersta natur och jag vet att mitt liv är förstört för länge sedan. Korridorerna har blivit mina bästa vänner. Avdelningen doftar förhastade slutsatser och akut brist på resurser. Jag har inget hem, inga vänner och Socialpsykiatrin ignorerar mig, de tycker att jag ska skaffa en lägenhet själv, och jag får inte rätt diagnos och medicin. Jag lägger mig i fosterställning på sängen några timmar och fantiserar mig bort till en helt annan tillvaro.
Skötaren Kent knackar på dörren och frågar om vi ska spela schack. Han är mitt enda ljus i mörkret.