Jag tror att jag förstår precis varför människor tar livet av sig. Vad gör man när man har befunnit sig i en akut nödsituation alldeles för länge utan kunna ta sig ur den och med en dysfunktionell psykiatri som man bara vill skratta åt. Att träffa en ny psykiatrisk läkare är som att spela rysk roulette. Vad gör man när livet är totalt kolsvart och ångesten rider en dag som natt. Nödutgången lyser vänligt grön och man tar slutligen steget över till den andra sidan. Vilken underbar befrielse att äntligen komma bort från helvetet världen och en helt ohållbar livssituation. Ca 1400 svenskar gör det varje år. Hur mår Sverige överhuvudtaget?
Vad är alla dessa suicid ett symptom på för slags sjukdom i vårt välfärdsamhälle? Hur mycket kärlek finns det per capita? Hur mycket psyksjukdom?