Att känna sig Ensam är som att sakna meningen med vardagen.
Sakna någon att ventilera med, det djupaste som bara behöver sägas, nå ljuset. Utan reaktion, utan lösning...
Bara värdefulla och viktiga ord.

"Ensamhet" är inte heller riktigt bokstavligt alla gånger.
Utan en återkommande tanke som gärna vill göra sig till känna när du helt plötsligt, bokstavligen ÄR ensam.
Du har ingen du kan skriva till mitt i natten när tankarna går för långt och irrar iväg.
Du har ingen som du bara kan gå fram till och krama och låta tårarna lämna kroppen.
Du har ingen du litar på utan att behöva oroa dig att allt du har munbajsat ur dig ska komma fram till någon annan.
Någon du inte kände dig redo att blottas inför.

"Ge mig utrymme" skriker kroppen, men du känner dig ändå ensam..
Du har förlorat många vänner på grund av att du intalat dig att det är bättre att lyssna på kroppen än att försöka förstå och uppskatta det du har...eller hade...

Så frågan kvarstår, Är jag verkligen ensam, eller är det bara dålig självkänsla som yttrar sig... igen?