Jag längtade alltid efter min mammas kärlek men jag fick den aldrig. När jag i övre tonåren mådde dåligt psykiskt och vägrade att gå till skolan så hällde hon en hink vatten över mig.
Jag var gränspsykotisk efter min pappas suicid och föräldralös. Mammas ögon var iskallt skoningslösa. Jag blev en hemmasittare som lyssnade på The cure och Joy division, jag flydde in i musiken medan jag utplånade mig själv. Mamma och jag pratade aldrig om känslor och hur jag mådde. Hon var aldrig en riktig människa men hon var en väldigt duktig hushållerska. Långt inne i dimman så tog jag på fyllan hennes bil och skulle köra ihjäl mig men jag överlevde kraschen tyvärr. Straffet blev monumentalt, skam, skuld och sen bara tortyr av tystnad. Sån var min familj, omänsklig bakom en lyckad fasad. Jag gick allt längre in i gränspsykosen och varningssirener ljöd men jag hörde de aldrig på grund av all rockmusik.
Mamma är en demon. Syskonen är blinda och döva zombies. Min så kallade mamma kastar ut mig när jag är 19 år och mitt katastrofala öde beseglas. Min familj är så himla positiv och optimistisk. Jag dör själsligt i min lägenhet. Bipolär sjukdom och sen ett psykotiskt sammanbrott. Helvetet är 1000 gånger värre än vad jag hade föreställt mig det och det går inte att komma undan. Allt började med min pappas suicid för 10 år sen. Allt började med att jag blev lämnad ensam med mitt supertrauma. Tiden stannade och jag föll ned i en avgrund som man måste få hjälp för att kunna ta sig upp ur. Omgivningens ignorans och likgiltighet skär som knivar in i själen. Hela samhället är hjärntvättat. Hela samhället sover och det enda jag har är min musik och min ensamhet. Livet är ett straff, en mardröm alldeles för hård och grym. Att vakna går inte.