Det är morgon
och barnet väntar
tålmodigt på
pappas intresse
och en aning
ömsinta blick.
De svarta demonerna
är spända av förväntan.

Pappa är plufsigt
och ordentligt på
dekis och häller
upp en riktigt
stark grogg, en
lysande start på
ännu en fullständigt
meningslös dag.

Mamma existerar inte
men håller ändå på
med något livsviktigt
projekt i köket.
Barnet ska gå till
skolan och bli mobbad
för att hans pappa
är en jävla alkoholist.

Det hjälper inte att bli
förbannad på pappa
när han svävar fram i
ett euforiskt rus på valium
och vodka på vägen till
sitt suicid. När han är död
så är barnet ohjälpligt
ensam i sitt extrema trauma.

Livet kan vara grymt för
barn som inte kan försvara
sig. Barn som totalt osedda
försvinner in i dimmorna
utan att någon märker det.
Jag hade inte förtjänat
att till slut bli psykotisk,
jag hade inte gjort något fel.