- Vad är kärleken?

En ständigt flödande hypomani,

Svarade kemistens son sin lärarinna vilken han ej kom ihåg namnet på.

Känner du kärleken? fortsatte hon då hon böjde sig framåt för att blotta sin urringning. För att förhoppningsvis tända en gnista för honom att suga på dom, vilket han i sin oskyldigt upplysta dimma avslöjat; att det endast hade gått två år sen han avslutat sin amning av mammas, Bosse och nonas.

-Om jag är begåvad av blindhet och hundens alla luktlökar, och en drumlighet som ej fått mina oförlösta bröder att vända sig av skam kanske jag en dag får se vad de hela handlar om, -

Fortsatte han när han ståendes upp vid sin bänk kilat fast fötterna nere mellan metallstolens onödigt många rörbestående konstruktion. Lutandes som en smal häftapparat över sina träklossar till mattehjälpmedel. En kloss, tiokloss, hundrakloss och tusenkloss.

Hundraklossen var en smal platta, kvadratiskt uppbyggd av enklossar. En-klossen var inte mer än 1 kubikcentimeter, men tusenklossen var en fet jävla kloss, uppbyggd av hundraplattorna, som i sin tur - vad man åtminstone kan förmoda där i mellanskikten, eller så ska verka, om man tittar på över och undersidan, även dom uppbyggda av enklossar.

Han försökte bygga någonting, som han själv inte riktigt visste men han såg gravallvarlig ut, som han försökte skjuta laser med ögonen och dela den där jäkla tusenklossen.

Lärarinnan gav upp sina försök för dagen att förstå sig på denna egendomliga unge, han spenderade ju faktiskt rasten inne i klassrummet alldeles ensam här med henne, och han verkade ju iallafall inte direkt störa sig på hennes sociala försök.

Han uppvisade ett övererfaret beteende, nästan åt det kalla hallickhållet, om man inte var bekant med ett zeninducerat mano-depressivt tillstånd, vilket i sig var så bisarrt att det oundvikligen orsakade henne mystiska begär. Bara att få veta, vad det nu skulle vara visste hon inte riktigt heller. Det var som att Gud drev med henne, att låta henne korsa väg med denna blonda långhåriga pojkflicka med hiphopkläder på 119 centimeter och ett gäng alldeles för tjocka kedjor hängandes från byxorna, som bjällrande påminnelser att han var på gång.

Men det han ritade, det var det som fick henne att aldrig kunna sluta tänka på honom. Det var som att han befann sig i en tidsmaskin och plöjde sig igenom, fullt öppen, tidens alla skändligheter, genom varje ögonblick. Och i sin barnfulla perfekthet bara ville inget annat än sprida sina tankar. För egentligen ingen att dömma, inte ens han själv.

Hon hade sett dom, kvastfeningarna, den förbjudna staden, krigarna i öknen och pyramiderna i Egypten, dinosaurier, reptiler och insekter. Hieroglyfer, kinesiska tecken, och Siddhartha själv.

Var fick denna jädra ungen alltifrån? Från desperationen och grunden i hennes rastlöshet. Kunde det kännas. Någonting som hon ej skulle kunna komma till bot

Att han matade fjärilar han samlat i en stor burk och leker med på fritiden gör inte det hela nåt mindre förbryllande. Inte heller museet med snäckor, sjöborrar, sjöstjärnor och stenar, som på senare tid fått oönskad utökning av farmors bekantas arv, i form av uppstoppade fåglar och en ekorre. Detta hade han bekymrat berättat till henne utan att egentligen önskat nåt svar, att kompisarna tyckte det var ganska läskigt och han även egentligen också tyckte det. Men att han inte ville göra nåt åt det för att slippa göra farmors avlidna släktingar ledsna.

Hon hade självfallet inte kommit med något vidare förslag, men hade fortsatt lyssna med uppspärrade ögon och glipande läppar när han fortsatt att museet skulle få utökning av en liten uppstoppad krokodil och en antik uppstoppad piraja som han skulle be sin farmor att införskaffa åt honom på sin 7-årsdag.