Nu finns bara flugor till sällskap. Oavbrutet surrande, röda klotformade ögon, ett grönt glänsande skal. Äckliga, men vänskapliga, djur. Det är de. Anledningen att de har fått ett sådant dåligt rykte är helt enkelt att de ofta befinner sig på platser dit andra inte vågar, dit andra inte vill.

Vitt badrumskakel, brunt eller gult på sina håll. Silhuetter av döda insekter inuti den skarpt lysande taklampan, lurade av dess kalla ljus. Mögel på handfatets fuktiga porslinväggar. Ett använt gammalt plåster inklämt mellan tröskeln och dörren. Malätna underkläder, något gult som droppar från toalettstolen. Ett gräsligt duschdrapperi med blommor i alla tänkbara nyanser förutom de passande. Någonting rött. Läppstift?

Och stanken. Mögel, alkohol, svett, ett dött djur av något slag. Avlopp. Urin.

Tänk vilka substantiv det finns, alla dessa adjektiv, alla dessa synonymer. Men ingen av dem är flugornas fel. De är bara förbipasserande, vittnen, åskådare. Oskyldiga. De drar sig till olyckan, men olyckan drar sig inte till dem. Vanligtvis är den redan där när de kommer.

Vattnet är grumligt av tvål, schampo, balsam, gott och blandat. Lila, delvis av den blåa lampans reflektion mot ytan och delvis av färgämnen. Ljummet, så nära rumstemperatur att avgränsningen mellan luft och vatten är oskiljbar. Du flyter stilla i karet. Som en bebis i en vagga, som en gammal i en gungstol. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Knän, bröstkorg och huvud sticker upp som små öar i en sjö, resten av kroppen är täckt av vattnet. Linjer av smuts avtecknar sig mot kanten av badkaret, vid vattenytan. Resten bäddar sig runt dina öars strandkant. Smala, perfekta cirklar av jord och svett.

Egentligen är blod och flugor ganska lika. Den ena är liv och den andra får livet att fortgå, men båda är fruktade. De förknippas med döden, tros undermedvetet vara orsaken till den. Men där det finns död måste det också finnas liv, det är bara naturligt, det är bara natur. Något som lever vidare. Och något som ger sällskap in i det sista.

En liten fluga, med två fasettögon stora som själva kroppen, landar på din näsa. Den gnider sina små fötter mot varandra, tittar på dig. Ser färger i din blick som människan aldrig kan uppleva. Ni står så ett tag, flyter så ett tag. Dina armar är domnade och tår och fingrar är skrynkliga som russin, som hjärnans olika veck.
Vattnet är så skönt, men du borde gå upp snart.
Bara fem minuter till.