-

I huset som var trångt, bodde Lars, Bosse och Bengt. Föräldrar hade de också förstås, som hade sitt rum på övervåningen där också gammel-morfar hade sin lilla kvart. Lars var äldst och Bosse och Bengt tvillingar som var tre å yngre. Födseln hade tagit hårt på deras mor, som nu mest tillbringade dagarna vid sin vävstol eller i fåtöljen där stickning av vinterkläder blev till.

-

De tre pojkarna delade rummet bakom köket, ett rektangulärt utrymme som på längden var lång nog, men den smala bredden orsakade mycket problem. Bengt som sov i sängen längst in, var tvungen att hoppa fram på de andra sängarna för att komma sig förbi och ut. Olyckor förekom ofta från feltramp på varandra, och bråk blev följden med brottning och nypning som främsta knep.

-

En dag när far kom hem, som var en kringresande hovslagare och borta mer än hemma, kunde alla se så fort han hukade sig in genom den låga ytterdörren att något särskilt hade hänt. ”Far!”, ropade Lasse, ”vad är det med dig, du ser ut som att du hittat guld bakom hönsboden?” Fadern gick högrest fram till köksbordet och satte sig på en knakande stol. Till och med den oftast frånvarande modern hade nu kommit ner och undrade vad Gunnar nu hade fått för idè. Det hade hänt flera gånger tidigare att han trodde sig ha lösningen på deras fattigdomsproblem, men varje gång hade det blivit fel.

-

”Kaffe?” frågade far och sneglade mot spisen där mor stod med armarna i kors och ett uttryck av skeptiskt grubblande, som hon behöll genom processen med påsättning av kaffepannan, som var lite ojämn i botten så den behövde snurras ett halvt varv när den började hettas till. Pojkarna satt tysta, för ovanlighetens skull, och väntade på att höra vad far hade att berätta. Mor tog av kaffepannan när den börjat koka, och serverade Gunnar kaffet i kopp och ett fat vid sidan av, och sockerskålen från skafferiet som obligatoriskt var. Han hälde försiktigt ut en skvätt kaffe på fatet för att det skulle svalna en aning, tog en sockerbit mellan framtänderna och så sörplade fatet tomt. Han tittade på de fyra och log.

-

”Jo, nu ska ni få höra, men var beredda på att ni kommer ramla omkull och därför tycker jag att du ska sätta dig ner i soffan Katrina. Se så, gör plats för mor nu pojkar, hasa ihop er så det blir plats.” Mor var fortfarande reserverad i sin hållning men satte sig i den trånga soffan bland sina tre söner, som nu ännu mer än tidigare satt knäpptysta och stilla som tre små harar som frusit fast av rädsla, fast dessa var fastfrusna av förväntan. ”Jag hade ett uppdrag hos bonden Karlsson förra veckan, då ena arbetshästen tappat en sko och skadat hoven, men i alla fall, han berättade att självaste hertingen uppe i slottet eftersökt en ny hovslagare som kunde ta över efter att gamle Bernt gått bort från oss, ära hans ande. Så efter jag var klar hos Karlsson gick jag hela vägen upp till slottet och presenterade mig som Hovslagare Gunnarsson och att jag sökte arbete som hovslagare i stallet. Den snobbiga betjänten vände på klacken och gick därifrån utan att säga ett ord. Visste inte vad jag skulle göra, kände mig dum där ståendes med mössan i handen och väntade på någon som kan aldrig skulle komma. Kanske hade de redan fått en ny hovslagare tänkte jag.”

-

”Men du är ju bättre än alla de andra i byn, det säger varje man jag hört prata om saken”, utbröt Lars med förtvilan i röst och ansiktsuttryck. ”Lugn nu pojke, jag är inte färdig än.” förklarade far, och fortsatte: ”så, jag stod där säkert, ja, vad kan det ha varit, i det minsta över både lunch och eftermiddagskaffe. Något sa till mig, eller rättare sagt något i mig gjorde att jag ändå stannade kvar. En stallpojke var hygglig och välfostrad så han hämtade lite knäckebröd och smör åt mig att fylla magen med när jag väntade. När skymningen närmade sig var jag precis på väg att vandra tillbaka och erkänna att här fanns inget arbete för mig, då samma snobbiga betjänt kom snabbt gående fram till mig och sa: ”Hovslagare Gunnarsson, hertigen är redo att se dig nu. Kom med och raska på.”

-

Pojkarna satt med öppna munnar och ingen fann några ord att säga, men mor frågade försiktigt: ”Så, fick du träffa och prata med självaste hertingen?” Gunnar Gunnarson, hovslagare i tredje generation, sträckte på ryggen och tog en slurk kaffe till innan han fortsatte. ”Det gjorde jag kan jag säga, och vilken man han var, inte som jag trodde utan artig också mot mig och bad mig att sitta ner i en av hans fåtöljer i biblioteket där han tydligen spenderat en stor del av dagen då det låg böcker utspridda över ett stort bord och uppslagna sidor som markerats med anteckningar av något slag. Där satt jag bekvämare än i en sommaräng, fick en kopp kaffe utan att fråga om det, och socker av högsta kvalitet. En fröjd var allt det här redan, redan innan vi börjat prata om något arbetsrelaterat, utan han frågade bara om min situation här hemma i stugan och om er, och jag såg sympatiska ögon lyssna på min beskrivelse av vårt tillstånd… fast jag sa inte riktigt att det var så illa som vi har det, ville inte verka desperat eller beroende av någon hjälp av barmhärtighet.”

-

”Jag behöver en ny stallmästare.” sa hertingen plötsligt efter att ha ställt ner sin kaffekopp och fokuserade sedan sin blick rakt på hovslagaren framför sig i soffan mitt emot honom själv. ”Du är en skicklig hovslagare, om inte den bäste i trakten, är vad jag har hört. Stämmer det?” fortsatte han. Gunnar vred på sig lite och var obekväm och ovan att få sådant beröm, speciellt från en man som denne hertigen var. Efter en tystnad som kändes som flera minuter men antagligen bare var några sekunder, svarade han försiktigt: ”Många har uppskattat mitt arbete, det ska jag ärligt säga. Jag lärde mig yrket av min far som lärde sig av sin far, och jag vet inte riktigt men det känns som att de flesta hästar blir lugna när jag är vid dem, som att de vet att jag är där för att hjälpa. Det kanske låter märkligt, det förstår jag, men det har varit så hela mitt liv.” Gunnar blev bekvämare i situationen ju mer de pratade, och han förklarade om hans metoder och varför han gjorde en del saker annorlunda än andra hovslagare.

-

”Trodde han att du talade sanning, far?” frågade Bosse och Lars og Bengt väntade lika ivrigt som honom på frågans svar. Far tog den sista slurken kaffe och ställde ner koppen lite extra hårt på bordet och spände blicken i de tre förväntningsfulla sönerna. ”Ni tittar just nu på den nye stallmästaren på hertigens slott.” De tre började hoppa av glädje men far viftade med handen att de skulle sitta ner och vara tysta. Han fortsatte: ”inte bara får jag en veckolön som är mer än vad jag brukar knåpa ihop på en månad, men stallmästaren behöver bo nära stallet för att alltid kunna råda stallpojkarna vad de ska göra och hålla översikt över alla tjugofem hästar och se till att de sköts om som de borde ska.”

-

Frun tog nu till orda: ”så du ska bo på slottet, och vi kvar här, hur ska vi klara vintern om du inte är här och hjälper med veden och allt det andra? Lars är fortfarande bara tio, och kan inte axla en hel mans ansvar.” Hon stod upp ur soffan och gick omkring i köket med djupa tankar som mumlades tyst. Gunnar gick fram till henne och la armarna om henne och sa: ”kära Kristina, inte skulle jag lämna er, ni är anledningen att jag tog den här chansen, för att vi skulle kunna få ett bättre liv, det hoppas jag att du vet?” Kristina såg honom i ögonen och tårar föll ner hennes kinder när hon halvt i gråt viskade: ”Men Gunnar, hur ska vi klara oss om du är där borta?” Han tog henne om livet och kramade henne på ett sätt hon inte blivit kramad på många år. Sen släppte han taget och sa till alla fyra på samma gång snurrandes runt: ”Jag sparade det bästa till sist! Stallmästaren har egen bostad där också hans familj sedvanligen bor. Ni ska också bo på slottet, vi ska alla bo där tillsammans och gammel-morfar får plats han med!”

-