Det var som det hade blivit;
några korkade strider,
några år av intensiva känslor samt av förtryckandet av dem
Slutligen ett slags hanterande av den stora sorg
jag verkade dömd till att leva med.



Jag färdas
genom Sverige.
Utanför tågfönstret
försvinner landskapen bara förbi.



Överallt
finns löftena om andra typer av liv:
Andra slags problem
andra likadana folk
samma kamp mot tiden, döden och tristessen.



Alla dessa städer verkade ändå dela
samma typ av grundproblem:
Att ingjutet i självaste betongen
fanns så många okända former av död.



Spelade det ens någon roll vad man valde i slutändan?



Detta lilla liv man levde här på jorden:
Några hastiga andetag och sen så var man inte mer.



Man fick väl försöka göra nåt bra -



Jag hade bara önskat att jag visste vad det innebar