-

En höna satt i mitten av hönsgården alldeles ensam. Alla de andra hönorna, som igår hade varit där tillsammans med henne, var nu borta. Den ensamma hönan hade de dock inte lyckats få tag på, trots att de försökte i timmar men gav till slut upp. Nitton fick räcka, även om ordern från bonden var för alla tjugo. De kunde knycka en extra på nästa ställe tänkte de, även om de kände att det var kanske lite fel att göra så. Där satt nu en ensam o-fångad höna kvar, stilla och tyst.

-

En impulsiv katt strök förbi nätet av ståltråd och sneglade in på hönan genom nätets fyrkantiga hål. ”Så, här sitter du alldeles ensam och är säkert ledsen.” sa katten, när den sen plötsligt från impulsen att jaga råttor tog fatt i hans kropp och så sprang han därifrån rasande fort. Hönan satt kvar, stilla och tyst.

-

Solen började gå ner, skymningen var snart här. En liten mus kröp ut från hönshuset till gården och nosande med sitt lilla huvud i ryckiga drag när hon gick runt bland jord och halmstrån. De andra djuren på den stora bondgården pratade ibland om hur otroligt intelligent denna musen var. Att det var som att hon visste allt, som att hon var själva intelligensen förkroppsligad. Nu fick han syn på hönan i mitten. Oväntat, tänkte hon. En höna som var kvar här när hon trodde att de skulle ta dem alla. Det hade hon i alla fall själv hört bonden säga till de två som skulle fånga hönsen, när hon smög i syrenbusken där jämte dem för att lyssna och så veta vad som skulle hända.

”Låt mig se”, sa hon med hennes sakliga röst medan hon strök sina morrhår med två av sina tår. ”Du är ensam kvar för att du gömde dig bakom trälådan längst in i huset.” Det var inte en fråga, det var ett bestämt uttalande. När musen nosade iväg ut genom nätet och plöjde nu fram genom det långa gräset på den oklippta gräsmattan, ropade hon efter sig sin vanliga avslutningsfras: ”Ingen vet så mycket som jag.” Hönan satt kvar, stilla och tyst.

-

Kvällen var nu här och ingen dräng hade kommit för att ge mat eller schasa in hönan till hönshuset. Drängarna visste nog inte att hon satt kvar där ensam, i mitten av hönsgården. "Hönsfångarna" hade säkert gjort som de sagt, och bonden hade då fått betalt för tjugo höns av slaktaren och trodde att han nu inga hade kvar. En get, som hade dött för några år sedan och nu vandrade runt osynlig, omedvetet för alla att han fanns kvar här, klev igenom nätet som att det inte var där. Ingen ull hade han, bara naket skinn men var klätt med färgrika symboler av alla dess slag. Efter en stund tyckte han att det var något märkligt med hönan som bara satt där i mörkret, mycket stilla, men verkade ändå som att hönan visste att han var där. Då han tappat förmågan att kunna prata, dansade han runt med sina klövar tills det framgick i jorden en fråga skriven: ”Varför känns det som att du kan se mig, när ingen annan kan?” När något svar uteblev, gick geten vidare för att se vad de andra getterna höll på med. Hönan satt kvar, stilla och tyst.

-

När det närmade sig midnatt kom musen springandes med katten efter sig, vidare runt knuten till baksidan på hönshuset. Med hjälp av ett gäng höbalar som stod staplade i olika höjder lyckades musen ta sig upp på taket, och katten följde efter. Vid sista hoppet stötte katten till en lykta som hängde i hörnet vid gaveln för att lysa upp gångstigen som gick där bredvid. Lyktan med sitt brinnande ljus ramlade ner på marken, glaset sprack och lågan satte en torr höbal i fyr. Elden spred sig snabbt bland halmen och snart stod lågorna stora och brände mot hönshusets vägg. ”Se vad du har ställt till med, din klant!” gnällde musen till katten. ”Du jagar mig alltid, men du fångar mig aldrig, kontrollera dig istället, för jag kommer alltid undan ändå, för jag vet allt!” utbrast musen i ilsken ton. Lågorna drog till sig den döde getens uppmärksamhet, som kom vandrandes mot dem. ”Förlåt, jag tänkte inte innan jag hoppade att jag kunde stöta till lyktan”, snyftade katten, som tillsammans med musen nu sprang från den bakre änden på taket till den främre, då lågorna och värmen nu började leta sig upp för träväggen. Hönshuset var nu i brand, och panikslaget ropade de till hönan: ”Du måste ta dig bort härifrån, elden är på väg!” Hönan satt kvar, stilla och tyst.

-

Katten och musen kom sig ner från taket genom att klättra på den övre stången på hönsnätet bort mot trädet i motsatt ände, och från där hoppa ner till marken och säkerheten. Geten, fast osynlig, stod där nu bredvid dem. Katten kände att han inte bara kunde stå där och se på när lågorna från hönshuset nu var vid den främre delen och snart slog ut genom dörren mot hönsgården, där all halm också med säkerhet skulle ta fyr, förstod han efter att musen hade påpekat det. Han hoppade upp och försökte slå av haspen till hönsgårdens dörr, så hönan kunde ta sig ut. ”Rikta in dig med ena tassen innan du hoppar och slå till haspen underifrån!” ropade musen som visste allt. Geten stod tyst och såg ledsamt på. Lågorna spred sig nu ut på gården, och hastigt spred sig kring hönan som ändå satt stilla kvar. Värmen fick katten att backa för att inte pälsen skulle börja brinna, så nära var lågorna nu. Alla tre stod häpna och tittade på när hönan satt tyst och stilla i mitten av hönsgården när lågorna svepte runt hennes fjädrar, som borde börjat brinna men det gjorde de inte.

-

”Jag trodde att jag visste allt, men att det finns hönor som inte kan brinna, det visste jag ingenting om alls”, sa musen i en ovanlig stund av ödmjukhet. ”Vad, hur?!”, jamade katten högt. Geten såg att hönans ögon såg henne stå där, och han började förstå att hönan var något speciellt. Vit som en ängel med sina obrända fjädrar, trots flammorna som dansande runt henne, satt hon stilla och tyst kvar där hon var. ”Vem, eller kanske ”vad”, är du som kan brinna utan att brännas?”, frågade musen stapplande och påtagligt uppskakad av det som beskådats och som hon med egna ögon sett. Hönan satt stilla och tyst. Inom sig hörde de sedan svaret på musens fråga: ”Höna är ord, inte det som är, evigt, konstant, allt, är vad det är”.

-