Finns det något mer smärtsamt och skadligt för en mänsklig varelse än att leva med sitt eget sinne?
Den enda formen av garanti.
Det enda du någonsin kommer behöva stå ut med för all evighet.
Din största svaghet.

Den konstanta gnagande rösten av ens inre tankar som med vassa tänder river dig sönder och samman tills endast bitar av mänskligt kött och blod ligger på marken
ingen kan lista ut vad som hänt dig.
Ingen vet att alla svaren låg på insidan av hjärnbarken.

Det spelar inte längre någon roll vem du älskade eller hatade för känslan inom dig var så pass överväldigande att allt annat sakta men säkert började drifta bort.
Tills allt var försvunnet inom kort.

Vi gjorde oss redo för avresan ut i en värld full av bitterhet och illvilja, lika kraftig och djup som havet och dess vågor.
Det vatten som bor inom dig och formulerar alla dina frågor.

Men jag fann er i en flod.
Mina människor, på flottorna, som de byggt av egen styrka och tålamod

De vi färdades säkert på, genom livets ström.
Där vi vaggades av flodens lugna rörelser till vår dröm

Med tiden märkte vi hur det stillsamma vattnet blev allt mer oroligt, då vågorna styrde oss åt olika håll.
då sällskapet blev allt mindre förtroligt.

Tills vi lämnades ensamma på öppet vatten, på väg mot vattenfallets stup.
Där vi kanske skulle mötas.
Det berodde på brantens djup.

Men på färden till stupet.
Då skyllde vi inte på vattnet för vår ensamhet och sorg. Vi lät det inte ta över våran bröstkorg.

Utan skulden landade på varandra
“hur dåligt de byggt sina flottor”
Det fanns ingen annan att klandra.

Hur deras styrka saknades och deras svaghet skilde oss åt.
Hur de övergav varandra utan att lämna en livbåt.

När det i själva verket var vattnet.
Det en gång stillsamma vattnet, det dåvarande oroade vattnet och det nuvarande ilskna vattnet.
Det vattnet som en gång dansade och sjöng i samspel med solens strålar som fick den att glittra.
Längst de vatten där man hörde fåglarna kvittra.

Men det vatten som nu stigit över havsytan och täcker land och stad med sina stora mörka vågor.
Det är vattnet som täcker mina tankar av frågor och bränner min hud med sina lågor.


När blev min glittrande flod en smutsig tsunami?