Natten är trång,
tung av människodoft;
jag rör mig mödosamt,
åldrad i min art,
uppför och nerför stegen;
tar mig bort
i ett ännu trängre,
som kastar och rycker,
ända fram till pisshålet,
som också är ett skithål

Hela tåget är ett jävla skithål;
de flesta avträdena obrukbara
och låsta,
utom räckhåll för biljettens makt

Färggranna lappar klistrade på fönstren:
“FÖRSÖK INTE ÖPPNA DETTA FÖNSTER!”


Jag prisar Gud
för det fortfarande, mot oddsen,
öppna skithålet,
och öppnar alla tarmar,
alla blåsor,
på en gång och samfällt;
fäller en riktig Påssustjåkkaskit
och en hel tunna urinstinkande urin

Jag tar mig, på en ingivelse,
några ryckiga, skakiga stambanetrångsamheter bort,
och finner kaffe i morgonljuset
i höjd med Gävle;
betalar överpris
med vidhängande påtårsbonus,
och koffeintriggar förbannelser
och slutförhoppningar

Rälsen sjunger, världen vaggar
och dunsar,
balanserar
och sprider röstfragment
från andras fjällturer

En tåghora visar låren,
kaffemugg nr 2 visar sluttendenser

Stockholm ligger i farans riktning,
dimman penetreras
av norsktågets extrema exkrementpassage,
när en osedvanligt välbehållen,
rentvättad och smakfullt parfymerad restant
i sjuttioårsåldern
sätter smaskhäcken på sätet
mitt över mittgången;
reser den sparsmakade byxpålen
i min svettiga bambukalsong
i doggystylefantasier
som samlar föreställningar
för kommande runkraritetsvallningar

Tre, fyra vagnar bort
ligger kupén i vagn 22,
fylld av afro- och arabresenärer;
min brits högst upp under taket,
metallstegens mål och utgångspunkt
och klockan är 08:04
onsdagen 26 april 2023,
i skog- och myrlandet
mellan Gävle och Uppsala

En ex-kulturminister tumlar in
i kafévagnen,
sänker arslet ett par säten bort,
håret en balettstaty som svindlar
upp i taket
och bara blir värre

Nånstans måste hon vara,
någonstans kroppen
med alla dess tillbehör

Strax
i Cetralhallens vida ambiens
av samtidsmaskinens sus
och drunkdunk
och det mångkulturella rösttrycket
talar Rebecca Solnits
The Faraway Nearby innerligt
till mig
ur boksidornas bokstavsrassel

Stockholm är ett nödläge
som inte skulle vara något alls
utan sina nödställda, som i flockar
och horder sugs ner i nuet,
som stjärnor och dammoln
som faller baklänges ner i svarta håls
baksug
i en slags slutlig vägran

Bortovaro,
som är en aspekt av att inte vara kvar,
lägger tid till tid,
och allt förändras, lite i taget,
medan tidens själva tomhet töms
till oigenkännlighet