Där sitter du i ditt inmålade hörn
och väntar på att dina lögner ska torka.
Sen möter du oss igen på vingliga ben
och förväntar dig att vi åter ska orka.

Att vi på nytt ska öppna våra famnar för dig
- det är ju faktiskt du som har det svårt.
Du ser inte all oro och sorg du orsakar,
du är blind för det lidande du gjort till vårt.

Snart är penseln åter i din hand
och du börjar spilla dina löften.
Blir du konfronterad om deras sanningshalt
skjuter du lösa garantiskott från höften.

Men måla du, ytan blir ju så fin,
den korta tid innan den börjar krackelera.
Med yviga penseldrag fortsätter du svepa
och din mästarmun fortsätter fabulera.