Kung Karl den tolfte, en våldsam tyrann,
hårt prövade sitt folk,
skövlade mark och satte i brann,
sig själv såg som Guds tolk.

Likt dåre han styrde sitt arma land,
som störtades ned i fördärv,
med glädjetjut stacks folk och fä i brand,
ty krigsvåld det var hans värv.

Ett tondövt råskinn helt utan nåd,
som skändade grovt i Guds namn,
han såg hjältemod glänsa i varje dåd,
men helt kall emot kvinnlig famn.

Mänskor förblöder på vintermark hård,
dödsskrik som ekar i dimma,
tjock svart rök från en brinnande gård,
soldat som önskar han stannat himma.

Karl många riken med våld hårdhänt välte,
grymt dränkta i människors blod,
trots det han fortfarande kallas för hjälte,
som utan skäl hyllas för sitt mod.

Utarmar länder i svält och i nöd,
mot fred dock han styvt värjer sej,
kung Karl så rusar åstad mot sin död,
snart återstår blott tack och hej!

Slutligen Karls gärning upphör helt tvärt,
när skallen hans krossas av skott,
all krigarlystnad den dåren har närt,
utgör blott grovt folkrättsbrott.