Det är det evolutionära tvånget
som talar i dig
medan du äter dig in mot döden

Du kravlar
i sexualitetens fuktiga potatiskällare,
stålsätter argumentens kategoriska imperativ,
låter dig famnas från topp till tå
av sedvänjor och försiktigheter

Döden är fetlagd och oförsiktig,
pissar på sin sko
på väg hem från Willys

Livet är oberäkneligt, lättirriterat,
drar växlar
och svänger sig med nymodigheter

Döden – ovan vid sånt – tvättar sin sko
i tvål och vatten
ute på toaletten

Jag hör hur han pratar för sig själv
om masskjutningar och våroffensiver,
och så måste han pissa på skon,
jävla skit!

Döden är inte auktoriserad,
men det vet han inte om

Närsomhelst kan det komma
nån jävla frälsare
och motarbeta alla hans ansträngningar;
uppväcka nått nydött spektakel
med stripigt hår och hål i huvudet;
inte så snyggt på Storgatan eller hos frisören,
men frälsaren behöver inte bry sig,
skiter i konsekvenserna,
drar till Guds högra sida,
och så var det slutsnackat om det

De ofödda, som ligger och bubblar
just bortom det bortersta,
har helt andra idéer, ska sälja sig billigt
till närmaste AI-furste,
gå runt på överskott och indrivning
i utsatta områden
där endast det sämsta är dåligt nog,
på en massa språk