Det som skrämmer i en separation
sitter i kroppen, i förhöjd puls, i trötthet,
i känslan av ödslighet,
i upplevelsen av alltför mycket otillämpbart liv,
i övermåttet av otrygghet i minnet av vanors trygghet:

Katten som kommer in i rummet, ser sig om,
tittar mot platsen vid datorn,
söker mig, förväntar sig mig,
upptäcker mig på soffan i ryggläge med en bok,
springer fram, ser mig intensivt i ansiktet,
prrttar en fråga: ”Får jag hoppa upp?”;
jag klappar som svar på mitt ben, han hoppar,
kommer upp i mitt ansikte, sätter nos mot näsa,
börjar trampa sin växelvisa massage
mot min mage och bröstkorg,
och retirerar efter en stund ner en liten bit
under mitt ansikte,
rullar ihop sig och somnar,
såvida han inte först, om han just kommit in utifrån,
sätter igång med sin omfattande tvättprocedur,
och vid 17-tiden; bilen upp förbi huset,
bort till garaget; radion som hörs när förardörren öppnas,
garageporten skjuts upp, ljudligt, bilen körs in,
motorn slås av, garagedörren dras ner, ljudligt,
hänglåset klickar i, följt av liten paus,
sedan Anna in i farstun; ”Hej!”,
ställer väskan i hallen just innanför farstudörren,
byter snabbt om till stallkläder, ut till stallet
eller hagen

Men jag kanske övertolkar obehag och tecknen på osämja,
frågar Kuan-yin gång på gång,
får alltid tillämpbara svar,
men ensamheten bor en halvmeter upp i tomheten,
och tomheten rider barbacka på dödens kardanaxel