Klocka är nio,
jag är på flykt i min egen kropp,
tankarna förskrämt hukande
uppe under hjässans välvda himmel,
mörk och Haushoferhård,
medan känslorna gräver, svettskrämda,
i hjärttrakten,
grav efter grav,
på jakt efter närmaste död

Pääbo extraherar identiteter
ur tjugotusen år gamla smycken,
medan jag river i mina minnen
utan att hitta mig själv

Jag är på flykt,
från topp till tå,
hack i egen häl,
på avstånd, långt bort,
mig på spåren,
varje ord en uppskjuten plötslighet
för egen hand,
fötterna iväg i framtida fotspår,
det förevarande en ansats,
på toppen av en avighet, en tomögd evighet,
som driver flykten ner
i knänas remarkabla mekanik,
den närmaste tiden svepande
omkring kroppens strax och snart,
klädd i blåst och duggregn,
med orden rullande outtalade
längs omöjliga vägval
som alla bär åstad
i förrymt och förlorat, förvanskat och förivrat,
sinat och sårat, sackat och säckat,
magen en saklös hävning i Omeprazoldiset

Jag är på flykt i min kropp,
som löper gatlopp genom nersläckta kvarter;
varje hyreshus ockuperat av motstridiga känslor;
varje sopcontainer läckande blod och urin;
självmorden tjattrande med varandra
ur smarttelefonernas bleka ansiktsljus