Genom skog och över slätter går färden,
mot kärleken som jag hoppas väntar vid målet
Hoppet brinner i bröstet
för målet för min kärleksglöd.

Mötet närmar sig med varje dunk i skarven,
men, väl framme vid  får jag se,
att kärleken inte längre är med mig.
Det är med avståndet som kärleken svalnat.

Så resan tillbaka blir tung och lång,
hjärtat sargat och trött, och inget är bråttom.
Jag möter på vägen något nytt,
en gammal man, en ung kvinna, och en hund.

Den gamle mannen, med ålderns vishet i huden,
lär mig att älska mig själv, vara fri och finna på nytt.
Den unga kvinnan, med mod i sitt hjärta,
visar att vägen till lycka, finns på alla resor.

Och hunden, trogen och en lojal vän,
lär mig att älska igen, villkorslöst.
Med varje steg på denna färd,
hittar jag förlåtande bitar av mig.

Hemma igen finner jag ro,
med nyfunnen insikt om vem jag är.
Jag har lärt att hålla av mig själv,
och finner lyckan, att tycka om mig själv.

Resan var en färd i mitt inre,
en väckarklocka, en öppning för mig att finna.
Att kärleken kan ta slut och försvinna,
men i mig själv finns en evig gnista att tända.