Kaos känns så stort
att det inte ryms i min hand
utan rinner mellan fingrarna

Var i all världen är jag
när bekräftelsen är omättlig
och rösterna jag hört har gått vidare

Vägen känns lång
början är glömd
i dammet bakom oss
horisonten flyttar sig
omärkligt

I mitt huvud anar jag ett hot
svagt riktat mot mig själv
en skugga utan röst
är det jag
som jagar mig själv

Jag har känt mig orolig
svårt att hitta hem
när hemmet bara är lugnet
före stormen

Över sjön stiger solen
dimman ligger kvar, drömsk
ljuset sipprar genom diset
och ritar världen på nytt

På kvällens gym samlas alla
särskilt gubbarna
som med kroppens tyngd
låter skuggor växa längs väggen

Här räknas andetag som bevis
varje repetition ett försök att stanna kvar
i spegeln förlängs kroppen
en tillfällig trotsig form
mot det som obönhörigt suddar ut oss

Utan tvekan är klokskap en dröm
att tro sig besitta något särskilt
eller är det just den tanken
som håller mig vaken i panik,
att veta
att jag inte vet

Och ändå rör sig något i nattens tomhet
som om marken minns mina steg
fast jag själv har tappat riktningen
en viskning utan språk
som pekar, men inte svarar

Kanske är vägen inte framför mig
utan växer där jag står
i sprickorna mellan beslut och tvivel
där varje andetag
försiktigt förhandlar med mörkret