Jag har länge varit
ointresserad.

Inte lite,
inte tillfälligt.

Utan konsekvent
ointresserad
av den som går med megafon,
som påstår sig skilja
sanning
från tro,
från fakta.

Som om det gick
att dra linjer
med linjal
i dimma.

Våglängder.
Gravitation.
Svarta hål.

Allt är.

Tills någon
orkar motbevisa det.

Och ingen orkar
tillräckligt länge.

Säg att jag lever
i tusen år.

Och tusen till.

Det spelar ingen roll.

Det är ändå
den kortlivade opportunisten
som kliver fram
i rätt ögonblick
och utropar seger.

En snabb vinst,
en lätt applåd.

Sedan tystnad,
som om det betydde något.

Jag ser dem.

De små,
de förargliga.

Som blåser upp sig själva,
tills de knappt får plats
i sina egna kroppar.

Och så ser jag de stora,
de verkligt stora.

Som böjer sig.

Inte av svaghet,
utan av insikt
om sin egen tyngd.

Det är inte mörkret
som är farligt.

Inte egentligen.

Det är inte frånvaron
av ljus
som fäller oss.

Det är massan.

Den kritiska massan ..
.. av dumhet.

Tillräckligt stor
för att väga mer
än allt vi vet.

Och där borta,
något litet,
flämtande,
nästan pinsamt svagt,
ett ljus.

Inte hotfullt.
Inte ens imponerande.

Bara… kvar.

Jag trodde en gång
att trygghet var svaret.

Ekonomi,
pension,
ordning i pärmar.

Som om livet var något
man kunde arkivera.

Men pengar
och fotriktiga skor
tar dig bara
så långt.

Sedan står du där ändå,
med dig själv.

Så lyssna.

Förbanna inte mörkret,
det bryr sig inte.

Det svarar inte,
det förhandlar inte.

Tänd ett ljus.

Även om det känns
löjligt.

Även om ingen ser.

Även om det verkar
förgäves.

För ibland,
är det inte resultatet
som räknas.

Utan att något
överhuvudtaget
tänds.