Min mamma, pappa och djävulen hade ihjäl mig i min barn- och ungdom, det är hela saken. Som ett skärrat och osaligt spöke gick jag omkring på gator och torg och försökte övertyga mig själv att jag var någon och folk såg på mig med skräckblandad förvirring.
Man ska inte döda ett barns själv och ödelägga hela dess existens med likgiltighet som bränner hål i psyke och förstånd. Man ska inte stoppa in en allvarligt sargad nittonåring i en lägenhet, gå därifrån och hoppas på det bästa.
Kärlekslösheten är demonisk och skapar kaos i själen. Barnet som hatar sig själv och sin sårbarhet. Barnet som ägnar sig åt en grym självutplåning som naturligtvis i det långa loppet kommer att leda till förödande konsekvenser. Den blinda, döva och aningslösa positivismen och optimismen hos en omgivning bestående av programmerade robotar utan empati. Barnets hjärna imploderar och allt blir tomt och svart i en fasansfull psykos som ska pågå i ett evighetslångt år. Man får inte ha ihjäl ett oskyldigt barn på det där viset. Omgivningen är en flock förskräckta och hjärntvättade zombies. Den 22-årige pojken har tagit sin tillflykt till en god häxas famn. Hon är en helt annorlunda sorts undantagsmänniska som är alldeles klar och lugn i sitt medvetande med en kärlek som inte viker ned sig och flyr så fort det bränner till.
Pojken får en chans att bli till i en tillåtande atmosfär som det går att andas i.