Jag vandrar på vägen mot slutet,
min matsäck av drömmar är slut.
Jag har bränt alla broar och krutet
på en sista bombastisk salut.

Mina kängor har slitna sulor,
min ryggsäck är full av sorg
Jag har varken gevär eller kulor
och i ruiner ligger min borg.

Mina muskler har redan förtvinat,
likt min tro, mitt hopp, och min kraft
Vattnet i brunnen har sinat
likt den kärlek och vilja jag haft.

Vänner har skingrats för vinden
och vädret har blivit så kallt.
Som de tårar som rullar på kinden
smakar livet nu enbart salt.

Så nu när jag vandrar på vägen
ensam mot ingenting.
Är jag alls inte lika benägen
att se allt det vackra omkring.

Solen är en falnande stjärna
som går ner och går upp igen
Jeanne d’Arc är i min hjärna
blott en färglös, historisk hen

La Gioconda är bara en tavla
så som kärlek är enbart lust.
Att älska är blott att avla,
som vatten och land blir kust.

Gudar är blott illusioner,
det står dig att välja fritt.
Für Elise är en samling toner
precis som Valkyriornas ritt.

Likt glädjeflickan är hora
och kadavret blivande jord,
är ”ingenting kvar att förlora”
blott ”frihet” med andra ord.

Mina ögon kan se allt det sköna,
en krympling kan bjuda till dans.
Likt en färgblind kan se det gröna
och röda som samma nyans.

Så allt det där gröna och röda
som förut var skilda åt.
Är nu blott som levande döda,
som gråter en tårlös gråt.

Då livet ej har någon mening
och meningen ej något liv,
är hoppet om dödens försening
blott enfaldigt tidsfördriv.

Nu har jag kommit till slutet
av vägen jag vandrat på.
Där allting är trasigt och brutet,
till punkten som ingen vill nå.

Likväl har jag fortsatt att rulla
stenen uppför mitt berg,
tyst lidande av det kvalfulla
livet som isar min märg.

Jag har trotsat var smärta och krämpa,
jag har sökt efter mening och skäl,
men nu är jag för trött för att kämpa
så jag bjuder er alla farväl.