Jag känner en man som är mjuk.
Han tycker om mörka, smala flickor.
Han kan spela så vackert på gitarr.
Han är en sån där som är född att springa.
Smal, spänstig och sportig……fast kanske inte längre.
Vi åkte bil en gång. En cabriolet.
Vi åkte bort, men det kändes som om vi var på väg hem.
Det åskade långt framför oss. Vägen ledde oss rakt mot den dånande åskan.
Vi pratade inte. Vi bara lät vinden blåsa våra hår bakåt.
Och så lyssnade vi på åskan och på bilens stereo.
Vi hade en sista chans att förverkliga allt.

Den mjuke mannen stannade bilen och vred upp volymen.
”Vad ska vi göra?”, frågade jag honom.
”Vi ska dansa”, sa han, ”Vi ska dansa i mörkret.”.
På lätta fötter dansade han iväg och förbryllad dansade jag efter.
”Var är vi på väg?”, frågade jag den mjuke mannen.
”Vi är på väg ner mot floden, och i floden ska vi dyka.” sa han.
”Vet du var vi är?” fortsatte den mjuke mannen och log mot mig.
”Nej.”, svarade jag sanningsenligt.
”Vi är där norrskenet föds. Nätter som dessa tänker jag på Natalie och känner mig ung.”.
”Tror du att du kommer finna någon som Natalie?”, frågade jag.
”Det vet man aldrig, vi dansade ner för gatan, men jag trivs med att vara själv.”, svarade den mjuke mannen med ett leende jag inte kunde tolka.

Den mjuke mannen har jag inte träffat på flera år.
Ibland saknar jag den mjuke mannen med den lena stämman.
Ibland ringer han, den mjuke mannen.
Då pratar vi om livets svåra frågor.
Vi kommer nog aldrig mer dansa i mörkret ner mot floden,
eller ta åskvägen in i det okända.
Jag och den mjuke mannen.

Den mjuke mannen som närdes av en dröm.