inom oss bär vi ett öga som bara kommer till utryck när vi skriver, i vanliga fall är detta öga nedsänkt i dunkel, som en vag aning, en diffus strimma ljus i djupet av oss själva. ögat skaver inom oss när det inte kommer till utryck. den enda boten mot detta skav är att skriva. först då är det som om ögat stiger upp ur ett öppet hav, och vi erfar oss själva och verkligheten i ett annat raster. skugglika bilder träder fram ur periferin och visar sig, i sina händer bär de fragemnten av våra liv, ljusa skärvor av barndom, mörkret efter ett uppbrott, eller insikter som man inte ens visste fanns där. kanske är detta den yttersta definitionen av skrivandet, men jag vet inte, Heidegger menar att språket talar oss, snarare än att vi talar det. är språket redan manifesterat som en underjordisk trädgård under våra fötter? är det en trollslända som redan nynnar till oss från andra sidan skogen? det förefaller svårt att utröna om språket utgör kartan eller landskapet,