Det var en gång en spelare i fotboll, en sådan där proffsig typ
som skulle kunna bli uttagen bland de fem första, i vilket lag
som helst. Han skulle tävla i något för stunden påhittat spel,
för goda ändamål.

Vinsten skulle gå till några riktigt behövande någonstans.
Matchen skulle vara en sorts uppmjukning av publiken
inför 'den riktiga matchen'. De som tillfrågades om saken
ville ofta nog tacka nej,

eftersom den som ställde upp med sin dyrbara tid, inte skulle
få betalt, i ren valfri valuta, för tjänsten. Tävlingen gick ut på
att den duktiga samt vuxne mannen, skulle försöka sätta skott
i mål. Tio försök skulle han få.

I målet skulle det stå tio tioåringar. Alla klädda i fotbolls
utstyrsel, eftersom de var fotbollsspelande juniorer.
Sedan skulle han få stå i mål själv, medan var och en av
juniorerna skulle från

straffpunkten, försöka göra mål på den vuxna mannen.
Leif, jag måste ju kalla mannen för något, skulle alltså få
möta tio icke här namngivna gossar, ivriga till att försöka
spränga ljudvallen.

Som vore det i korus, skulle varje skott på mål, taget eller
inte, stämma ljud ur tio strupar. Långdragna eller djupa
suckar vid förlust och härliga tjut av glädje om bollen
verkat som otagbar.

Förberedelserna var förstås idoga, även om Leif inte längre
kunnat stå såsom i fokus, konkurrensen hade vissa följd-
verkningar. Många andra spelare hade visat en visst talang
eller fallenhet för att kunna riskera

såväl hälsan som mera privatlivet. Eftersom prestation på
hög nivå ofta handlar om en hög procent engagemang
samt förmåga att vara med i talangjakter. Vara med i
rampljus samt träning

och att sätta målen först. Familjen, sporten och förstås så
världsläget. Först bollen från straffläget, gick precis utanför
den vänstra stolpen. Särades hans läppar för att släppa ut
luft och replik?

Det gick förstås inte att höra om erfarenheten av att han bott
en smula utomlands påverkat så hans förråd av vokabulär.
Publiken, vilken fyllde arenan till ungefär nittionio av
hundra, hördes knappt utöver

några busvisslingar. Annars var där hyggligt tyst. Den som
förväntat sig tio mål av tio möjliga skott, hade nu att tugga
på naglarna av spänning. Hade han bara 'varit snäll', förfallit
till godhet, som en sorts gest

att han bara var en människa? För grabbarna i målet hade
ju själva sluppit agera unisont genom att ramla åt vänster,
likt fallande brickor uppställda för att falla. Vana vid att
kramas då någon av dem

gjorde mål i en vanlig match. Det andra skottet var en lurig
lobb, en lätt skruvad boll vilken såg ut att kunna gå stolpe in,
men som sedan vek av in till mitten. Gossarna i målet såg
katastrofen i vitögat

och tre av dem hoppade högt och slog närapå pannor blodiga
i ribban. Tydligen hade de pratat ihop sig om att ha varsin del
av målet att täcka. Inte heller den bollen fann sin väg över den
kritade mållinjen,

någon lyckades nicka och grabbarna stod inte inne i målet,
utan någon decimeter utanför. Hur det kan vara att spela fiol
eller panflöjt, är både som att spela fotboll och samtidigt int,
ljuder som en signal.