Hon heter ingenting för de som inte känner henne. Men de kan ha sett henne. Som nu igår så dök hon upp vid ett gathörn. Hon svängde av med bestämda steg, hon visste vart hon var på väg och bytte snabbt sida för att kunna ta del av den begynnande skugga som svalt bredde ut sig. Hon klev smidigt över gropen i trottoaren med en tacksamhet över att slippa den oväntade värken i ryggslutet som infinner sig vid oväntade felsteg. Dagen till ära bär hon en klänning i jordnära, brända toner som rör sig lekfullt i vinden. Hon heter Esther.