jag förfäras när jag läser vad några här inne skriver,
det förefaller som om deras mor har tappat dem i golvet när de var små, eller så kanske det var navelsträngen som fastnade runt halsen så att de fick syrebrist. deras alster är den totala negationen till allt sensibelt skrivande, texterna genomsyras av en extremt osympatisk och fientlig ton mot alla som inte delar deras värderingar, också sedan den monstruösa vanföreställningen om den egna personens storhet, att vara utvald av den store fadern själv, att alltid ta första bästa tillfälle att sätta sig på andra skribenter, även de som är trevande nykomlingar och som kan bli avskräckta från att fortsätta skriva på sajten, dock så ska jag erkänna att det är med viss fascination som jag tar del av några av författarnas alster här inne,
jag kan ibland inte vända bort blicken, trots att jag, för mitt psykiska välmåendes skull, borde göra det. särskilt en av dem förefaller vara ett särfall, som ett grymtande svin vankar han av och an i sin kvasilitterära inhägnad, en trångt dragen krets avtecknar sig kring hans väsen, och ibland undrar jag om han utgör något slags ironiskt skämt, eller om han egentligen är en drömfigur som jag erfar under ett omedvetet psykosliknande rus. nåja tydligen finns det en plats för alla i ”guds saliga rike,”