Jag vände mig mot Helen som började se litet piggare ut trots värmen. Hennes vita blus hade våta fläckar på ryggen och vid armhålorna. Det är svårt att hålla sig fräsh härute. Hennes mörkbruna hår var fastsatt med en klämma bak på huvudet, Hennes bruna ögon var varma och hon hade ett varmt leende. Hon tittade på mig och log. Hon kände väl sig lite tryggare med oss här än den där mannen i planet.
- Helen berätta vad du vet är du snäll, jag vill inte tappa tid här.
Jeepen krängde hit och dit, och vi fick hålla oss i sätet för att inte ramla av.
- Ditt namn är Annica va?, frågade hon.
- Åh ja förlåt att jag inte presenterat mig innan, men jag blev så arg på killen i planet.
- Ja jag heter Annica Greencroft. De andra två här är mina medhjälpare Tina och Charlotte. Du kan lita på dom, dom skulle dö för oss om det behövdes. Tina log lite och sa
- Mjo men var inte för säker Annica.
Vi skrattade litet allihop. Tina är söt, blond precis som jag fast kortklippt och de mest underbara blå ögon jag sett. Riktigt sådär himmelsblå. Charlotte har nästan kolsvart långt hår och har det i hästsvans precis som jag. Hon har Ett grått och ett grönt öga. Låter konstigt men det ser lite mystiskt och snyggt ut. Charlottes mungipor går uppåt så hon ser alltid ut att le. Men det är några som fått erfara att det inbjudande leendet inte betyder att hon går med på vad som helst. Hon är dödligt farlig med bara sina händer för hon har svart bälte i karate. Jag hoppas verkligen att jag aldrig blir ovän med henne.
- Hur mycket vet du Annica? Frågade Helen.
- Inte mycket, sade jag. Bara att medaljongen skall finnas någonstans i Sydafrika. I någon kust-stad. Finns för många kuststäder för att leta själv och det är lite tur med för det blir svårare för andra med att hitta den då.
- Jag vet att den skall finnas i staden Port Elisabeth i en gammal kyrka nere vid hamnen. Det skall vara en kyrka för katoliker. ”Hoppets vandring” heter kyrkan. Men jag vet inte var i kyrkan så vi får ta oss till kyrkan och sedan leta i den.
- Bra, sade jag nu vet vi i alla fall var vi skall börja leta någonstans. Vi får ta planet ner till Port Elisabeth imorgon tidigt. Vi åker först till lägret så du får tvätta dig och byta om. Blus och kjol är inte så bra klädsel här. Jag skall kontakta museet och tala om vad vi tänker göra. Vi har sattelittelefon . Det är museet som betalar för all detta och dom vill se resultat förstås.
- Men Helen hur kan du vet allt detta? Frågade jag.
- Min pappa reste mycket och var intresserad av Inka-folket, sade Helen.
Han hörde talas om ”Röda Vinden” för många år sedan. Han letade efter den i några år utan resultat. När han låg på sin dödsbädd kom han att tänka på ett tecken vid ett tempel han sett på någon av sina resor. På templet var det bilder på en kyrka och folk som vandrade förbi utanför. Han förstod aldrig vad detta betydde förrän han lite innan han dog läste en notis i en sydafrikansk tidning om kyrka ”Hoppets Vandring” Han förstod genast att den måste finnas där. Han skrev ner det i sin dagbok och skickade dagboken till mig. Jag åkte till pappa innan jag fick dagboken för att vara hos honom när han dog. Det sista han sade innan han dog, var Helen jag har skickat min dagbok till dig. Ta hand om den och ta kontakt med Annica Greencroft på Historiska museet i Washington USA. Hon är den enda som kan få tag i ”Röda Vinden” innan den hittas av plundrare. Det var det sista han sade. Hans hand tappade greppet om min hand och sakta somnade han in. Jag lovade han medan tårarna rann att jag skulle utföra hans önskan. Dagen efter reste jag hem och fick dagboken med posten. Sedan ringde jag dig direkt.

Vi skrek till allihop plötsligt när jeepen körde ner i en håla och studsade till så att den höll på att välta. Gud så rädd jag blev. Vi hade inte råd med några olyckor nu. Inte när vi var så nära att få tag på medaljongen.
- Tina, du behöver inte köra ner i alla hålor du ser , skrek jag. Tina skrattade.
- Den där lilla hålan var väl ingenting. När bilen skuttar tio meter i luften då pratar vi om hålor, sade hon.
- Lova mig att du undviker såna hålor, sade jag och fnissade litet.
Om det var någon som kunde köra bil så var det Tina, så jag var egentligen inte så rädd att det skulle hända något. Det fanns ju en bra anledning till att dom var mina medhjälpare. En stor Anaconda slingrade sig in mellan några buskar i djungeln på höger sida om bilen. Den behövde väl hitta någon sval plats att vila på under dagens hetta, som om ett par timmar skulle vara olidlig. Lite av nattens fukt sipprade ner längs bladen på buskarna och droppade ner på ruttnande löv och kvistar på marken. Ett kungarike för ett hotellrum med dusch nu tänkte jag. Som tur var tittade jag ner på leden och frös till genast. Intill våra egna spår syntes nya spår från en annan jeep eller bil. Vi var ca 1 kilometer från vårt läger nu.
- TINA, nästan skrek jag STANNA.
Tina som visste när jag menar allvar bromsade häftigt in och stannade och det var på vippen att jag hamnade i framsätet.
- Annica vad är det frågade hon.
Jag pekade ner på de nya spåren på leden.
- Shit, sade Tina och körde in jeepen mellan några palmer. Jag tror vi har besök.
- Ja, sade jag, alldeles säkert. Frågan är bara av vem och hur många dom är.