ja det kan vara behagligt att vara avdomnad i hjärnan, lite som en semester, men utan några kvinnor, utan några kvinnor i bomullsklänningar som ligger och särar på benen på klipporna, så att jag kan skriva poesi i ljuset som aldrig når mig men som bränner min hjässa och får mig att känna mig mindre missmodig, ja lite fitta och kuk är det enda som behövs för att skriva poesi som nekrofilerna på DN inte vill stoppa kuken i, ja det är lite absurt faktiskt, att man måste vara diplomerad nekrofil för att få jobb som kulturjournalist på någon av de svenska dagstidningarna, och gladligen använder de sig av sin egen självrättfärdighet som glidmedel, euforiskt ger de sig hän när de kategoriserar sig själva och världen utifrån det mest uppenbara och förutsägbara, egentligen kan man säga att de är trädgårdstomtar utan själar som står placerade i ring på redaktionerna där de utför bukakke på allt som är hederligt och äkta, de har egentligen ingen uppgift annat än att vara kärl för den moderiktiga idéfloran som nu har spridit sig och tagit över som en invasiv art från USA, ja vad är dem; buktalardockor, automater, ledlösa dockor där någon dunkel och diffus övermakt står och håller i trådarna som är förbundna med deras händer,
ja vad ska man göra, ta ett bad kanske, men vädret är så uselt, jag älskar regnet, men vädret är för jävligt, jag kanske borde stjäla en kanot och paddla till Grönland där jag kan måla tavlor med hjälp av kolbitar, hur solen är en stor, svart ring som läcker skit över massorna, och hela jag är en tatuering av ofullkomlighet, eller skriva en uppsats med hästskit och skicka till kulturskribenterna och benämna det som avantgarde, men de skulle förmodligen aldrig förstå det stora i att skriva en uppsats med hästskit, nej jag ska faktiskt gå ut i regnet och ta ett bad i havet, Öresund är vackert så är års, det mörka ljuset är nästan bedövande, som ett grått landskap i en film av Bergman, det regnar och regnar och regnar, och tystnaden är alldeles öronbedövande jävla vacker,