En gång för länge sedan utbrast en irriterad Thorbjörn Fälldin
-Vad är det för sorts frågor? Glöm sådana frågor
I allmänhet är väl frågvishet av godo. Det vill säga den som inte frågar. Kommer att leva i ett slags egyptisk mörker och famla omkring i sin okunskap som en sorts sjöman utan strand och utan plats att ankra upp på
och ibland sa mor att du kan fråga mer mer än sju vise män kan svara på
man blir säkert kunnigare om man ställer frågor i alla fall om mottagningen är påslagen vilket är ytterst tveksamt i allt för många fall i det offentliga meningsutbytet. DET har jag sätt alltför många exempel på och det har gjort mig lite
uppgiven om mänsklighetens möjligheter att kunna leva på denna vår gemensamma jord. Gemensam och gemensam. Det här är min jordplätt och ingen annans.
I mina dystra stunder ser jag människan som ingenting annat än en revirhävdande liten förvuxen råtta. ständigt mer eller mindre beredd att producera motiveringar till att just jag skall ha detta stycke land och de tillgångar som eventuellt kan ligga därunder. I SvD läste jag. "Jakten på sanning" har format som art.
Men jakten på andras egendomar har utvecklat vår förmåga till hyckleri samt att ljuga och försköna lägga till rätta etc etc Enligt mig skall man fråga med så öppet sinne som möjligt helst ha så få förutfattade meningar som möjligt det vill säga så långt möjligt från den politiska debattarenan