På långfredagen var jag med om en händelse som kanske kan stämma till eftertanke

Jag besökte den den kyrka där jag jag under många år var andre tenor i den kör den kör som hade namnet Huddinge motettkör
Jag konstaterade att det enda som var sig likt var kyrkobyggnaden inte en endaste själ kände jag igen
Dirigenten var en kvinna med ett inte alltför tilldragande utseende inte ful inte vacker inte gammal. Det som drog blickarna till sig var det blonda nästan midjelånga håret om man nu gillar blonda kvinnor
Den ibland ambitiösa uppsjungningen hade ersatts med några armsträckningar
det kändes faktiskt lite märkligt. Jag som genomlevat otroligt långa uppvärmningar
Denna nya kör har namnet Huddinge kammarkör idel för mig okända människor
I mitt stilla sinne tänkte jag hur många körsångare finns egentligen i Huddinge?
men den mest bitterljuva känslan för mig att sjungit där i en 6-7 år åkt på körresor
med mestadels Huddingebor
Medan jag lyssnade på en svårgenomtränglig musik vandrade tankarna iväg för att minnas både ljuvt och lett som jag upplevt som körsångare
eller kanske hellre aktiv person oftast deltagande i ungdomsringens anda
men nu är det som så jag är ingen ungdom längre
ack o ve detta detta kroppsliga skals åldrande