Jag ser bilder av utslagna sjukhus och mängder av dödade personer
men upplevelsen är ändå till största delen intellektuell
Den senaste gången jag grät var när jag konfronterades med min mors död
Det var ett veritabelt sorgeår
seden att utåt visa att man var i sorg vilket man visade med ett sorgeband hade tidigare generation slutat med
kanske var det ett tecken att mänskligheten allmänt börjat bli mer prosaisk
som sorg blir sorgearbete och speldjävulen blir en person som är spelberoende
och som får en linje som han kan ringa till för att tala med om sina problem
Men som sagt eftersom jag är en i grunden ganska stabil person som har långt till gråt och faktiskt lite lättare till skratt fast ensamstående som jag är skrattar jag inte i min ensamhet det skulle eka tomt i minlägenhet och jag skulle undra om jag var på väg att helt tappa förståndet
Vissa saker gör man bara i ensamhet däremot har jag ett bestämt minne av att när sorgen var som värst drog jag mig tillbaka för att gråta i min ensamhet
Med så lång tid förgången gråter jag aldrig i min ensamhet kanske skrattar jag när jag när jag ser något roligt på Youtube men det har blivit mer snack där om hur allvarligt och det är inga ting man skrattar åt mer så att förundras över