varför allt detta skrivande, var kommer det ifrån, är rummen ännu okända i oss, jag tror inte att existensen är verklig förrän jag skriver om den, i flödet av ljus från fönstret avtecknar sig de dagar som varit, jag rör mig vid utkanten av såren, på de ändlösa tågen på väg genom det urtrista småländska höglandskapet, sedan centralstationen i Stockholm och cigaretterna på pressbyrån, den svettiga promenaden genom gamla stan till Hornsgatan och sedan vidare upp till mariaberget, lättnaden över att slippa släpa väskan längre, ibland sprit på systemet på Rosenlundsgatan, hur alkoholen och cigaretterna sammanblandar sig med den monotona himmel som lägrat sig över Stockholm, hur allt smälter samman till ett dis av behaglig klanglöshet och lugn, somliga vardagars oändliga tomhet är nästan som ett opium, en linda för de fördömda och sorgsna.
den underbara ensamheten vid utkiksplatsen på mariaberget,
ibland några diffusa fåglar som bryter tystnaden, tyska turister med sina små, frusna händer som tar bilder av statshuset, den vaga förnimmelsen att jag ska träffa dig på kvällen, och ingenting annat spelar någon roll, att jag befinner mig utanför de paralleller som jag normalt sätt lever vid, att jag befinner mig på ett sidospår, en behaglig irrfärd utanför mina monotona fängelsehålor i Helsingborg. när man står nära ljuset, och allt, böcker, teorier, doktriner börjar brinna inifrån, självantänder och blir en menlös aska av ord som människan uppfunnit för att hon varit ängslig. när jag stod nära dig så blev allt annat till kulisser, rummen antog en annan karaktär, kändes konstruerade, bara när man kommer nära ömheten avslöjar sig den falska världen, hur den smälter och rinner bort framför våra ögon, att gå på gatorna och känna genuina sympatier med främlingar för att de fortfarande befinner sig i en värld av skuggor, av förnekanden, av fångenskap.
så blir jag plötsligt trött där jag sitter vid skrivbordet, i ljuset som flödar genom fönstret slutar jag att skriva, för att jag har känt det jag ville känna, tänkt det jag ville tänka, och en alldeles underbar tomhet breder ut sig i mitt bröst,