Jag rör mig över geometrin
svept i en hud av glas, tunn som en katts andedräkt;
gryningen frasande
genom perceptionens löst sammanfogade ögonblicksbilder,
grusögt gryniga över gravallvarets ansiktsförsök;
kausaliteternas identiteter osäkrade
i sina omedelbara jags & nuns totalitärt tärande singulariteter

Världsalltet rör sig kring mig
i en nära-livetupplevelse,
fingrar & tår räknande till tjugo

Jag är en av min art

Det kan inte maskeras

Jag skyller ifrån mig
med uppriktighet, kortvåg & lettrism;
skyler mig i glasartade ställningstaganden
och undsprungna semantiska källflöden


I mångt & mycket,
ja, i det mesta,
kanske undantagslöst,
fungerar jag som alla andra,
men jagkänslor i alla
kan mycket väl vara det kosmiska jagets sätt
att relatera till sig självt i sin överväldning,
övervältrande korn av osanning på påhittade del-egaliteter
- eller... världen ”jag” upplever
kan vara en föregivenhet:
”Jag” (övertygelsen om jaget som alla när)
kan klinikpsykiatriskt vara Kosmos
uppklätt i en omnipotent lymmels gudstankar,
tänkande ”värld”, lite tankspritt;
spenderande ”liv”, lite oförsiktigt,
hastigt nerkastande sina notoriska noteringar
i grundämnen över intergalaktiska ljushastigheter:
” I början var ordet”,
dragande sig till minnes namnen:
Sune, Kjellström, Dellaree – och övriga åtta miljarder
fortfarande så gott som levande kroppsenheter,
tumlande i fräsande jagförbannelsers krabba sjö,
eller uppkokta som kräftor i tillblivelsens heta egonomi