I trädgården påstår regnet liv

I höstens väggar kryper dödstankar

Trädgården öppnar sina tankar
för dammen i sin mitt,
som sorlar allt levande pre-Dylankonsertigt,
Klagomurigt

Huset sträcker upp sig på kullen,
knakar i fogarna,
tar plats i en Bruce Springsteensång

Tiden är sekulariserad hänsyn,
är sekteristiskt våld

Järnvägen försöker undkomma
bort genom banvallsslyet

Skogarna behöver inte göra sig påminda,
alla vet

Orörligheter marscherar i fastslagna geometrier,
mönstergilla

Ornamenten på religionernas murar
höjer sina ormröster

Sångpåsarnas tystnad ligger skavfötters
i kristenhetens krusade dullar

Kvarteren stakar ut det förflutna

Luften slinker ur mig,
september andas tungt,
något hålls i lusthuset,
regnets spön pryglar

Stora Moskéns imam bockar och bugar
i Wicklins radio, lurar ingen
med sin försyndelseförteckning

Datumen är tidens alter egon