Att jag sällan uppfattar mig som en alien
beror ju på att jag – sedan länge – vant mig vid mig

Jag är en alien;
uppfyller alla kriterier:
livsform på himlakropp i galax

Att leva i någon annans drömvärld
kan vara som en dröm,
om det finns pengar till uppvärmning,
och så länge det går bra att pissa

Dagen ligger som en hinna över tiden...
eller om det var tvärt om

Sinnesförmågorna slår på stort, slår slint;
kroppen sticker under stol,
stockar sig på älvstranden, står och brötar i bevarandevälet

Hösten bygger upp förtroendet,
fäller löven och grenar ut sig

Natten nickar till under stjärnhoparna

Frosten växer fram som mögelsvamp
över fuktiga ödetorpsväggar

Kaminerna står med heta kinder
i älgjaktens sista stugor

Enstaka husbilar står för alternativen
medan härsiga jakthundar varnar för MTB-cyklister

Den nakna sanningen är aforistisk

En bra idé ska snubbla fram

På vintern är skogsstigarna i Norrbotten pulsådror

När jag skriver ut pdf-versioner
av min träningsstatistik
fr.o.m. 1996,
får jag en idé till ett flera timmar långt, hypnotiskt ljudkonstverk;
datum / träningsmetod / sträcka, orter / tid / snitthastighet / maxhastighet:
Kroppens eget endorfiska saligprisande,
syresatt, drömtytt, avsvettat;
en sutra på rull & glid;
besvärjelser över snö & asfalt;
tidens tärda ansikte i evigheten;
vindens smala ögonspringor & kylans framåtlutade vilja;
rörelsens magra metabolik,
stundens tänjda elegans,
beslutsamhetens extraordinära elasticitet;
världens tunnelsedda genomfart,
som gudomars egen bön,
från den uppriktiga Shiva
till den svartsjuke Jehova:

Stavarna i skaren, pedalerna i sällspord kadens!

Jorden vänder sig på sidan,
häver sig upp på ena armen, och utbrister:

”Halv tio!”

Den förtrycka almanackan har gissat rätt:

”7:e september”