I drömmen
lämnar den lille sonen en trasig mössa
på mitt dörrhandtag

Först antar jag
att han hämtat ut min beställda Grip-Grabmössa,
men ser sedan att det är hans egen nötta luva

Där finns något jag inte kan föra upp till ytan
utan drunkningsrisk

Det är sådant som finns i folk som lever hotfullt;
något som utgör ett vapen
jag kan bruka mot mig själv
och allt som löper på och håller i sig
alltsedan jag lät mig själv slinta

Styrfarten blev en klippa
och ett täckdike
när vreden drev i chockvågor
genom materien

En katta & en pojkvasker bodde

Tillvaron bröt tystnaden
i ett oräknat antal omöjligheter,
just innan radions sändningar digitaliserades
och förhören började

Det var när kontaktannonserna skickade fram
tillfälliga könsorgan
och musiken klättrade kopieringseffekter
på väggarna

Decennierna la sig mjukt i drivor
upp till sångskålarna

Det är otäckt att skriva det jag läser

Händerna regredierar,
tecknar gamla Tjajkovskijinspelningar;
hamnar i ett förstadium,
väntar på långsamma böcker
och morgnar som räcker till 10:30

Alla föräldrar är drömstadier;
dödsdriften står på egna ben
och stjärnbilderna framkallas
på gammalt vis
av en påhitt(ad)(ig?) gud
som står och glöter
i Södermanlands Nyheters labb

Man börjar just gräva för Stadshuset

Språket tillåts föra egna samtal

Döden sjunger upp sig ute i foajén,
bokstäver stockar sig
i den väl blandade körens munhålor,
partitur stelnar till
högt uppe på notställen som ingen hört talas om,
långt ut i livsbetingelser
där mantrat ”du-ska-så-lagom-heller”
driver runt i ohörsamhetens gränslösheter
som en införirrad grönsiska i koret
när intervallen tornar upp sig
i La Monte Youngs Well-Tuned Piano